Miljöförstöring

Baltikums kanske största miljöproblem under den kommunistiska tiden var slöseriet med råvaror. Den sovjetiska kommunismen använde i stort sett dubbelt så mycket energi och råvaror som den amerikanska kapitalismen för att framställa samma mängd varor och tjänster. Frågan var hur länge världen hade råd med en så slösaktig samhällsekonomi som den sovjetiska planekonomin – och om ens Sovjet hade råd med sådant slöseri.

För oss som lever längs Östersjön borde det varit särskilt intressant hur den kommunistiska planekonomin påverkade miljön i våra grannrepubliker. Pseudonymen Komarov påminde i en 1981 utgiven bok om hur svenska forskare uppmätt höga halter av PCB utanför den baltiska kusten, men då från sovjetisk sida fått svaret att mätningarna måste vara felaktiga. Det tillverkades inga miljöfarliga plaster i det kommunistiska Baltikum.

Men så småningom visade det sig att PCB visst tillverkats och spritts i stora mängder - men av företag tillhöriga det militär-industriella komplexet. De var inte skyldiga att visa några miljöhänsyn och inte ens att informera andra om sin miljöfarliga verksamhet.

Den kommunistiska slutenheten och hemlighetsmakeriet bidrog tveklöst till miljöförstöringen. Baltiska miljövänner hade inte heller samma möjligheter som sina vänner i väst att bilda oberoende påtryckningsgrupper mot myndigheter och företag. Ett miljöparti av västligt slag eller en Folkkampanj mot kärnkraft skulle av kommunisterna på andra sidan Östersjön ha betraktats som en "antisovjetisk organisation" och behandlats därefter; organisationen skulle snabbt ha blivit upplöst och ledarna fängslats av säkerhetspolisen.

Rovdriften på naturtillgångar och annan miljöförstöring vållade under den kommunistiska tiden en rad protester från bland andra baltiska naturvetare. Arton framstående forskare i Estland sammanställde år 1977 ett detaljerat dokument om miljöförstöringen och miljöhoten i sitt land. Enligt dem skulle utbyggnaden av ännu fler stenbrott, gruvor och värmekraftverk "oundvikligen förorsaka dramatiska förändringar i den ekologiska balansen, inte bara i norra Estland utan i hela Östersjön". Forskarna varnade vidare:

"Som en följd av omfattande gruvdrift på oljeskiffer i stor skala har en betydande del av nordöstra Estland förvandlats till ett månlandskap. Väldiga högar av aska och öde klippor höjer sig över ett grått och nästan dött landskap. Fruktbar jord och vegetation har förstörts över stora områden, luften har förorenats av damm, rök, svavelföroreningar, nitrogen, fenoler och andra giftiga substanser. Floder som Purtse och Pühajô gi, som en gång myllrade av forell och lax, är numera helt utan liv och förgiftar dessutom havsvattnet flera kilometer från sina mynningar. Grundvattnet är starkt förgiftat. Sådant är naturlandskapet i oljeskifferområdet i nordöstra Estland (16)."

Brevskrivarna oroades också av planerna på jättelika fosforitgruvor i nordöstra Estland. Där, i trakten av den plats där den första kommunistiska massgraven upptäcktes under första världskriget, finns en stor fyndighet av fosforit, en råvara som sovjetmakten använde för att framställa fosfatgödningsmedel. Enligt brevskrivarna skulle fosforitutvinning där medföra ett "i stor skala förhärjat landskap" och ytterligare utsläpp av giftiga ämnen, däribland en del radioaktiva, i Östersjön.

Fosforitplanerna sågs som en nationell ödesfråga av många estländare. För det första därför att storskalig gruvdrift av detta slag skulle sänka grundvattennivån kraftigt och avfallet skulle bidra till att ännu fler floder och sjöar växte igen så att växt- och djurlivet i dem hotades eller upphörde. För det andra därför att en del av slaggämnena vid fosforitutvinning antänds spontant vid kontakt med syret i luften, blir vattenlösliga samt förgiftar vatten och mark med radioaktivitet. För det tredje därför att utvinningen planerades att ske inom den höjdsträckning där de flesta estländska floder rinner upp. Fosforitutvinningen riskerade därför att göra vattnet i samtliga floder i norra och västra Estland odrickbart för människor oh djur, förlama jordbruket samt förorena angränsande delar av Östersjön. Motståndet mot dessa kommunistiska och koloniala planer blev därför en viktig del under det sena åttiotalet och det tidiga nittiotalets fredliga frigörelse, den s k sjungande revolutionen, i Estland (17).

Estländarnas oro var lätt att förstå eftersom den kommunistiska planekonomin redan förvandlat stora delar av Estland och övriga Baltikum till ekologiska katastrofområden. I Narva spreds mängder av luftföroreningar från de jättelika värmekraftverkens skorstenar och kylvattenbassänger. Tillsammans utgjorde de båda kraftverken Europas fjärde miljöförstörare, när det gäller utsläpp av svaveldioxid. I stället för att rena rökgaserna byggde kommunisterna så höga skorstenar att delar av utsläppen skulle nå Finland och Sverige i stället. Svavelföroreningarna från Narva var under den kommunistiska tiden mätbara ända bort till den svenska norrlandskusten.

Vid ett av kraftverken reser sig ett askberg med flera kvadratkilometer av kalk- och svavelhaltig aska samt tungmetaller, varav en del radioaktiva. Det askblandade, gulgröna vattnet som användes för att spola aska ur brännugnarna hade ett ph-värde kring 12. Det räckte för att bränna hål på huden, om någon var dum nog att känna på "vattnet".

Enligt lokala miljövänner var 96 procent av barnen i Narva sjuka. Dubbelt så många föddes i förtid och lungcancer förekom oftare än någon annanstans i den dåvarande Sovjetunionen. Trots detta – och trots sovjetregeringens internationella åtagande att minska svavelutsläppen med hälften till år 1995 – ville de kommunistiska planekonomerna bygga ett tredje, jättelikt kraftverk i Narva. Medan de tidigare hade en kapaciteter på 1 600 resp 1435 megawatt skulle det nya bli på hela 2 500 megawatt – vilket kan jämföras med Sveriges största vattenkraftverk, Harsprånget, med dess 940 megawatt. Om detta tredje kraftverk byggts, skulle det ha blivit Europas största enskilda källa till utsläpp av svaveldioxider. En del av affärsidén bakom detta tredje kraftverk var att sälja elkraft till Sverige, om svenskarna avvecklade kärnkraften i förtid och drabbades av elbrist. Men kommunisterna förlorade makten i Estland och något tredje kraftverk byggdes inte i Narva. Mängden svavelutsläpp från kraftverken i Narva har under självständighetstiden halverats – mest på grund av minskad kraftproduktion.

De stora fosforitgruvorna som redan byggts under den kommunistiska tiden – sex underjordiska gruvor och tre dagbrott – lämnade allt sitt avloppsvatten orenat till Finska viken och Peipsisjön (som bildar en del av Estlands gräns mot Ryssland). Ett ännu större miljöproblem var – och är fortfarande – den radioaktiva halvön vid Sillamäe nära Narva. Där byggdes under den kommunistiska tiden en upparbetningsanläggning för uran, torium och andra radioaktiva ämnen, som var så hemlig att inte ens estländare fick besöka staden utan särskilt tillstånd. De radioaktiva resterna från upparbetningen stjälptes av vid stranden, vilket redan för många år sedan gjorde badstranden oanvändbar. Vad värre är, ännu har ingen slutgiltigt löst frågan hur det radioaktiva avfallet vid Sillamäe ska förvaras så att inte den låga vallen ger vika och all radioaktivitet läcker ut i Finska viken.

Läget var lika dåligt i Lettland, eftersom de kommunistiska planekonomerna även där bedömde företagsledarna och de anställda enbart efter hur mycket de producerade – inte efter hur de producerade. Bonus utgick till alla företag som påstod sig ha producerat mer än planmålen, oberoende av hur mycket de slösat med råvaror och hur mycket giftiga luft- och vattenutsläpp de förorsakat. Inte heller i Lettland fick man tala öppet om miljöproblemen.

"Under 60- och 70-talen förtegs, förnekades och hemligstämplades problemen trots uppenbara och överallt synliga skador på miljön. Företagsledarna och partibyråkraterna intresserade sig enbart för den ekonomiska planen och betraktade miljöproblemen som en besvärande bisak eller som ett hinder för planuppfyllelsen (18)"

Större delen av miljonstaden Rigas smutsvatten släpptes ut helt orenat i Rigabukten. Följden blev att fiskar dog och att människor vid slutet av åttiotalet inte längre fick bada vid de berömda badstränderna i bukten – Jurmala (Rigas strand) och estniska Pärnu.

"Ett annat mycket svårt drabbat område är trakten kring Ventspils, mittemot Gotland, där en stor oljehamn samt anläggningar för tillverkning av bl a ammoniak finns. Genom den ovarsamma hanteringen av olja och oljeprodukter samt giftiga avfallsprodukter från ammoniaktillverkningen har hela området blivit hälsovådligt. Ammoniakfabriken byggdes i samarbete med det amerikanska oljebolaget Occidental Petroleum som ägs av den amerikanske multimiljonären Armand Hammer ("Lenins vän") och produktionen är främst avsedd för den amerikanska marknaden. Enligt den inhemska befolkningens synsätt har detta rysk- amerikanska samarbete bidragit till miljöförstöring och invandring och medfört enbart nackdelar för Lettland och det lettiska folket. I folkmun kallas Ventspils för ’Lettlands Tjernobil’ (19)"

Litauens största miljöhot är kärnkraftverket Ignalina, av samma typ som det som kraschade i ukrainska Tjornobyl. Med hjälp av internationella insatser har åtskilligt gjorts för att förbättra driftssäkerheten vid detta verk. Men bara de mest optimistiska är övertygade om att faran för ett "nytt Tjornobyl" är över för all framtid. För alla andra i Baltikum och dess grannländer borde Ignalina- verket vara en fortsatt källa till oro – en del av det kommunistiska arv som hotar oss alla.

Av Andres Küng ur "Kommunismen och Baltikum" (utgiven av Jarl Hjalmarssonstiftelsen)