Genom historien har havet förenat de människor som bott längst dess stränder. Att färdas många mil över havet var betydligt snabbare, enklare och säkrare än att färdas på land, vilket gjort att handel och andra kontakter över havet alltid varit en naturlig del av livet för folken runt Östersjön.
Förutom att dessa kontakter genom årtusendena gjort att man känt till och lärt känna varandra, har man även påverkats och lärt sig av varandra på många olika sätt. Därför finns många likheter och gemensamma drag mellan folken i Östersjöområdet. För oss svenskar innebär detta att vi har lätt att känna igen oss när vi besöker våra grannländer på andra sidan Östersjön.
De tidigare så självklara kontakterna över havet bröts på grund av den ryska ockupationen av Estland, Lettland, Litauen, Polen samt delar av Finland och Tyskland efter det andra världskrigets slut 1945.
Våra grannländer försvann bakom den så kallade järnridån och kontakter med de fria demokratierna i Väst betraktades med stor misstänksamhet av de nya makthavarna. Efter vågor av flyktingar i kaoset vid krigets slut upphörde besöken och nyheterna från länderna på andra sidan havet tystnade. Ibland kunde man läsa i tidningarna att någon lyckats fly, men det blev alltmer sällsynt. Det var som om länderna som alltid legat så nära plötsligt försvunnit till en annan värld, långt borta.
Stränderna på andra sidan havet förvandlades till förbjudna områden, som specialbevakades och spärrades av med taggtråd och minfält. Båtarna sågades sönder och på många håll tilläts inte ens barn gå ned till havet. På nätterna svepte starka strålkastare och snabbgående patrullbåtar över havet för att förhindra flyktförsök, och stränderna patrullerades av beväpnad militär.
Hela det så kallade Östblocket, där våra grannländer nu tvingades ingå, förvandlades till ett jättelikt fängelse där man inte fick resa, skriva brev, läsa böcker, tidningar, lyssna på radio eller se TV från de fria länderna. Att ens prata om de fria länderna eller på något sätt kritisera kommunismen kunde medföra hårda straff eller till och med innebära döden.
Stora delar av befolkningen deporterades till slavarbetsläger där många dog. Ett intensivt gerillakrig mot ockupationsmakten fördes över stora delar av östra Europa, men då ingen hjälp kom från de fria länderna utrotades efter många års förbittrad kamp gerillan av den enormt överlägsna kommunistiska armén.
Sovjetunionen var världens starkaste militär- och kärnvapenmakt. All opposition i de ockuperade länderna krossades skoningslöst. Författare, poeter, präster eller musiker som vågade uttrycka andra åsikter än statens mördades, spärrades in på mentalsjukhus eller fängslades.
Människor lärde sig anpassa sig att leva ett liv i hopplöshet, fattigdom och tystnad.
För att uppnå total kontroll försökte kommunistiska regimen försökte medvetet utplåna Estland, Lettland och Litauens egna kulturer och språk. En massiv inflyttning av hundratusentals ryssar tog sin början. De nya invandrarna, som redan var anpassade till det kommunistiska systemet, lockades med bättre villkor och högre levnadsstandard i de ockuperade länderna än vad de haft hemma i Ryssland. Målet var att göra de baltiska folken till minoriteter i sitt egna länder, vilket också lyckades i Lettland och var nära att hända även i Estland.
Gatuskyltar och skolböcker i Baltikum byttes ut mot ryska och de kommunistiska makthavarna skrev nya versioner av ländernas historia, där de baltiska folkens stora tacksamhet mot Ryssland och det kommunistiska samhället betonades De fria länderna i väst utmålades som fascistiska, där folken led av brist på mat, arbetarna var förslavade och regeringarna ständigt hetsade till världskrig.
Läget såg hopplöst ut för de små baltiska folken. Minoriteter eller nära att bli det i sina egna länder, med nära hälften av befolkningen dödad, deporterad eller i exil utomlands och efter ett halvt sekels hårt förtryck och samhällsförstöring var det inte många som trodde att den envisa frihetskampen någonsin skulle leda någonstans. Många tyckte att balterna skulle lära sig att anpassa sig till verkligheten och ge upp sin meningslösa kamp.
I Sverige, som tillsammans med Hitlers Tyskland och Francos Spanien erkänt den sovjetiska ockupationen av Baltikum som laglig, var det många som tyckte att balternas frihetskamp var oansvarig och farlig. Sovjetregimen fick inte irriteras av krav på mänskliga rättigheter och frihet.
Ordet ockupation var provocerande och fick inte användas. Många inom vänstern i Sverige och Västeuropa trodde att Sovjetunionen kunde förbättras gradvis, och hade svårt att acceptera sanningen om det kommunistiska förtrycket trots de många bevisen och vittnesmålen. Man ville behålla tron på socialismen som överlägsen, eller åtminstone jämbördig, det kapitalistiska systemet.
Efter nära ett halvt sekels förtryck började det kommunistiska systemet visa tecken på att spricka sönder. Ingenting fungerade, ekonomin blev allt sämre och den enorma miljöförstöringen allt värre. Trots det hårda förtrycket vågade fler och fler människor protestera öppet mot det kommunistiska systemet.
Frihetsrörelsen spred sig snabbt, med hoppet att lyckas rädda sina länder undan total undergång innan det var försent.
Trots att det länge framstod som en omöjlig dröm, ledde människornas fredliga, envetna kamp för frihet och mänsklig värdighet slutligen fram till att det mäktiga Sovjetimperiet, världens starkaste miltärdiktatur, på bara några år föll samman. Våra grannländer återfick sin frihet och kunde börja den mödosamma återuppbyggnaden efter mer än ett halvt århundrades förtryck, förstörelse och förfall.
Kontakterna kunde åter börja knytas över vårt gemensamma hav.
Av Anders Hjemdahl
© Om Kommunismen och Föreningen för upplysning om kommunismen, http://www.omkommunismen.se, http://www.upplysningomkommunismen.se