Av professor i historia Klas-Göran Karlsson
Under de trettiofem åren mellan att bolsjevikerna tog makten i Ryssland 1917 och att sovjetledaren Stalin dog 1953, lät makthavarna inom kommunistpartiet och sovjetstaten döda eller på annat sätt förstöra livet för många miljoner av de egna medborgarna.
I många fall mördades människor snabbt genom att skjutas med nackskott eller hängas. Ibland, men långt ifrån alltid, skedde detta efter att de i rättegångar funnits skyldiga till att ha kämpat mot kommunistmakten eller förrått det sovjetiska fosterlandet. De allra flesta av offren, bönder, kosacker, präster, militärer och politiker, var oskyldiga till anklagelserna.
För att utföra dessa blodiga sysslor skapade kommunistpartiets ledare en säkerhetspolis och så kallade revolutionsdomstolar. Även den sovjetiska försvarsmakten, Röda armén, och grupper av ofta unga övertygade kommunister deltog aktivt i mördandet.
Under de första åren efter att kommunisterna tagit makten utkämpades ett ryskt inbördeskrig mellan ”röda” kommunister och ”vita” motståndare. Grymheter utfördes av båda sidor. Att de röda 1921 vann kriget innebar dock inte att våldet upphörde. Konflikter i sovjetsamhället fortsatte att lösas med våld i stället för fredliga förhandlingar.
Kommunistpartiet byggde från början sin makt på att terrorisera dem som var eller antogs vara dess motståndare. Sovjetsamhället, från politiken till populärmusiken, var genomsyrat av hat mot ”klassfiender” och ”folkfiender”, av osäkerhet och skräck. Denna verklighet var fjärran från det lyckorike som utmålades i den kommunistiska propagandan i och utanför Sovjetunionen.
De allra flesta offer för massvåldet dödades emellertid inte direkt, utan genom att de tvingades leva under sådana vidriga levnadsvillkor att de så småningom miste livet. De svalt, tvingades bo i dåliga bostäder och dukade under för den stränga kylan. Redan 1918 öppnades de första koncentrationslägren, ofta i utrymda kloster, för att hysa kommunisternas motståndare. Det mest beryktade togs i bruk 1923 och låg på Solovetskijöarna eller Solovki, mitt ute i Vita havet i det nordliga ishavsområdet.
Det hette i sovjetpropagandan att dessa fiender där skulle fostras till bättre människor, det vill säga till övertygade kommunister, genom att härdas med hårt arbete och lära sig samarbeta. När straffångarna anlände till lägren på Solovki, möttes de därför av ett brutalt med optimistiskt budskap: ”Med järnhand skall vi jaga mänskligheten mot lyckan.” I stället för lyckan drabbades de av den största av olyckor. I själva verket dukade många under för de ohyggliga lägerförhållandena.
Sedan Stalin i slutet av 1920-talet besegrat sina fiender i kampen om den högsta makten, drev han på arbetet med att omvandla sovjetsamhället. Förtrycket och våldet mot dem som motsatte sig eller ansågs stå i vägen för denna stora revolution ökade. Även kommunister började drabbas. I takt med detta byggdes det upp ett helt system av arbetsläger och fängelser. År 1934 grundades Gulag, som egentligen är ett initialord för Huvudstyrelsen för lägren, men som kommit att bli det ord som använts om själva lägersystemet.
Den som gjorde Gulag-begreppet känt över hela världen var den ryske författaren och Nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn. På grundval av egen erfarenhet – han hade spärrats in i åtta år efter att ha kallat Stalin för en tjuvarnas ledare – gav han på 1960- och 1970-talet ut flera avslöjande böcker om lägren och lägerlivet, däribland En dag i Ivan Denisovitjs liv (1962) och Gulagarkipelagen (1973–75).
En arkipelag är en värld av öar. På samma sätt var Gulags lägerområden spridda över hela Sovjetunionen. Några låg väl dolda mitt inne i storstäderna, men flertalet hade byggts, ofta av lägerfångarna själva, i otillgängliga, glest befolkade och iskalla områden i norra Ryssland. För flera generationer av tidigare sovjetmedborgare sänder än idag namn på ökända lägerorter som Kolyma, Magadan och Vorkuta kalla kårar längs ryggraden.
Varje läger var sin egen lilla värld, och fångarnas levnadsvillkor skiftade från läger till läger, beroende på lägerledning, klimatzon, kategorier av fångar och mycket mer. Det som förenar alla före detta lägerfångars minnen av sin tid i Gulag är den ständiga hungern; den urvattnade soppa som serverades några gånger om dagen förslog inte långt för att mätta hårt arbetande lägerfångar. Mycket av lägerlivet handlade därför om att skaffa sig tillräckligt med mat för dagen för att undkomma bristsjukdomar och svältdöden.
En bit in på 30-talet hade idén om att i lägren fostra nya och bättre människor övergivits. I stället blev Gulag ett viktigt redskap när den nya statsstyrda sovjetiska ekonomin, planhushållningen, byggdes ut. Få människor var beredda att frivilligt bosätta sig i de avsides liggande områden i Ishavsområdet och Sibirien där Sovjetunionens naturrikedomar fanns samlade. Det var därför ofria lägerfångar som blev det nya ekonomiska systemets ryggrad.
Det var bönder som tvingats lämna sina gårdar när privatjordbruket avskaffades, präster som i det ateistiska Sovjetunionen sågs som lösdrivare, ingenjörer som fick bära skulden för att gamla och utslitna gruvpumpar slutade fungera, militärer som skulle kunna förråda sovjetstaten när kriget kom närmare, men också faktiskt kriminella element.
Det var dessa lägerfångar som byggde kanaler, vägar och järnvägar, bröt järnmalm och ädla metaller, och avverkade tajgans skogar. Ofta utfördes dessa arbeten i ett omänskligt klimat, i halsbrytande fart, utan moderna tekniska hjälpmedel och under uppsikt av brutala lägervakter. Svält och sjukdomar härjade i lägren, vilket inte minst drabbade de många barn och ungdomar som hade hamnat där genom att deras föräldrar utpekats som ”folkfiender”.
Men det var också lägerfångar som under andra världskriget försåg den sovjetiska försvarsmakten med flygplan. Till och med den sovjetiska rymdindustrin var beroende av vad ingenjörer och vetenskapsmän åstadkom i lägerlaboratorier. När de baltiska republikerna 1940 ockuperades av kommunistmakten och tvingades in i Sovjetunionen, fanns följaktligen redan ett väl utbyggt lägersystem som tiotusentals baltiska” folkfiender” i olika deportationsvågor skickades till.
Gulag var som mest omfattande i början av 1950-talet, då cirka 2,5 miljoner människor levde sina liv i baracker och innanför taggtrådsstängel. Bara några få år senare började lägersystemet upplösas, och människor kunde successivt lämna lägren. Många som bott där länge stannade emellertid kvar, för de hade efter alla år i lägerfångenskap inget att återvända till.
En lång rad av nutidens nordryska städer har växt fram ur lägren. Men varför avskaffades då Gulag? Är Stalins död det enda svaret? Nej, mycket tyder på att det redan före diktatorns död fanns planer på att införa belöningar för väl utfört arbete, befria nyckelpersoner och på sikt avskaffa lägersystemet. Det fanns en insikt till exempel hos säkerhetspolisens chef Lavrentij Berija att läger och straffarbete helt enkelt inte lönar sig. Även om de är många arbetar slavar inte effektivt, och de tar få initiativ till att förbättra resultaten av sitt arbete.
Nya politiska idéer spelade sannolikt mindre roll för Gulags upplösning; i Sovjetunionen fortsatte man att fängsla människor som var kritiska till kommunismen och sovjetsystemet – de så kallade oliktänkande – även sedan Gulag gått i graven. Men efter Stalin var det långt färre människor som fängslades, och livet fick de behålla.
Av professor i historia Klas-Göran Karlsson