Av professor i historia Klas-Göran Karlsson
Under åren 1921–1922 drabbades stora delar av Ryssland och Ukraina av en hungersnöd av en omfattning som området aldrig råkat ut för tidigare. År av krig, samhällelig oro och livsmedelsrekvisitioner hade satt sina spår i jordbruket. Till detta kom att särskilt Volgaområdet drabbades av hård torka både 1920 och 1921. Svälten blev utbredd.
Det bildades en internationell biståndsorganisation, med en rad framstående ryska antikommunister, som såg till att de hungrande fick hjälp, om än inte i tillräcklig utsträckning. Upp till fem miljoner människor svalt ihjäl. När den värsta nöden hade lagt sig, lät sovjetledningen arrestera de ryska antikommunisterna. Svälten kunde på detta sätt användas för att komma åt de politiska motståndarna. Svälten blev ett vapen.
Samma hungersnöd användes som ett vapen mot den rysk-ortodoxa kyrkan. När de ateistiska kommunisterna tidigare hade skickat soldater för att plundra kyrkor på rikedomar, hade inte bara präster utan också delar av den djupt religiösa landsbygdsbefolkningen skyddat kyrkorna. Vid några tillfällen hade dessa motsättningar lett till våldsamma konflikter. Men i den situation som hungersnöden skapat såg Lenin nya möjligheter att lägga beslag på rikedomarna och påskynda förföljelserna mot kyrkan och prästerskapet.
Detta förklarade han tydligt i ett topphemligt brev till hantlangaren Molotov den 19 mars 1922, för beslut i den högsta partiinstansen Politbyrån:
"Det är nu, vid just detta tillfälle, när människor i de svältande regionerna äter människokött, och hundratals, för att inte säga tusentals lik ligger längs vägarna, som vi kan – och därför måste – genomföra konfiskationerna av kyrkans värdesaker med en vild och skoningslös energi, och inte göra halt förrän vi krossat allt motstånd. Det är nu, just vid detta tillfälle, som de stora bondemassorna kommer att ta vårt parti. Åtminstone kommer de inte att vara i ett sådant tillstånd att de på något kraftfullt sätt kan stödja den handfull av reaktionära präster och småborgare som kan och vill göra våldsamt motstånd mot sovjetmaktens order."
Han tillade att prästerna skall behandlas så brutalt att de inte glömmer det på decennier. Lenin såg uppenbart framför sig att de ortodoxa kyrkornas glittrande rikedomar skulle sticka i ögonen på de hungrande och fattiga bönderna, och att dessa därmed skulle vända sig från kyrkan och ge kommunisterna och Röda armén fritt spelrum att hänsynslöst beröva kyrkan dess ägodelar och – i förlängningen – dess existens.
Uppenbart var det viktigare för Lenin att låta Politbyrån diskutera hur hungersnöden kunde utnyttjas för att tillfredsställa partiets och statens intressen, än att låta den diskutera hur hungersnöden kunde lindras och människoliv räddas.
Det är ett framträdande och ständigt återkommande fenomen i den sovjetiska historien, att kommunistpartiets och Sovjetunionens intressen gick före medborgarnas behov och krav, även när de senare var ack så akuta.
Som en del av detta mönster hotade hungersnöd åter ett årtionde efter den förra, åren 1932–1933. Huvudarenor var återigen de vanligen bördiga jordbruksområdena i Ryssland och särskilt Ukraina, och denna gång var läget ännu allvarligare än 1921–1922. Till detta bidrog den pågående kollektiviseringen av jordbruket, som genomfördes med särskild brutalitet och hastighet i Ukraina, där privata jordbruk alltid varit dominerande, och den stora minskning av produktionen av spannmål, mjölk och kött som denna förde med sig.
Det allvarliga läget i städerna och inom Röda armén, där kommunistpartiets hade sina starka fästen, ledde till en våldsam jakt på livsmedel på landsbygden. Till och med den sådd som hade avsatts för påföljande år togs om hand, vilket naturligtvis i sinom tid gjorde läget ännu svårare.
När besökare nådde byar i Dneprområdet i Ukraina under hungeråren, var det första de noterade den totala tystnaden. Alla djur hade ätits upp, även hundar, katter, fåglar och möss. Kannibalism var inte ovanlig, så myndigheterna fick trycka upp affischer som varnade människor: att äta sina egna barn är barbari. Träden stod nakna, eftersom barken och lövverket var uppätna. Människokroppar låg överallt på marken, ruttnande eller frysta, eftersom ingen hade kraft nog att begrava dem. Några hade själva tagit sina liv i stället för att vänta på hungerdöden. Sammanlagt dog flera miljoner ukrainare av svält.
Många forskare har i den brittiske historikern Robert Conquests efterföljd beskrivit den ukrainska tragedin som en terror-hungersnöd, det vill säga som en medvetet framskapad svält på den ukrainska landsbygden i avsikt att prioritera försörjningen av städerna och att en gång för alla göra upp med de många ”nationalistiska” ukrainska bönder som kämpat mot rekvisitioner av deras livsmedel och kollektivisering av deras jordbruk.
Perspektivet är än en gång att svält kunde användas som tillhygge mot kommunistregimens fiender, både faktiska och påhittade, och att sovjetmyndigheterna var mer angelägna att dra nytta av hungersnöden än att rädda människor undan svälten. Flera argument talar för att hungersnöden hade drivits fram med avsikt: Konfiskationerna av spannmål var så omfattande och femårsplanen så krävande att försörjningsläget snabbt blev kritiskt.
Ingen livsmedelshjälp gavs åt de svältande, trots att Sovjetunionen vid denna tid fortsatte att exportera spannmål till utlandet. Vägspärrar sattes upp för att hindra hungrande bönder från att nå städerna, och hindra andra från att undsätta de hungrande. Alla svalt inte; för partifunktionärer och myndighetspersoner gavs speciella matransoner. Till skillnad från svälten 1921–1922 försökte man hemlighålla eller förringa hungersnöden, och ingen internationellt bistånd tilläts.
Även direkta vittnesbörd kan slutligen föras fram som bevis. Viktor Kravtjenko, en sovjetisk ingenjör som var på plats i Ukraina under svälten men som hoppade av till Väst under andra världskriget, berättar om hur människor dog som flugor av bristen på föda, samtidigt som spannmålsmagasinen var tämligen välfyllda. När han upprörd bad om en förklaring av en ansvarig myndighetsperson, Mendel Hatajevitj, fick han veta att svälten var ett vapen:
"Det pågår en skoningslös kamp mellan bönderna och regimen. Det är en kamp på liv och död. Detta år har varit ett prov för vår styrka och uthållighet. Det behövdes en hungersnöd för att visa vem som var herre. Det har kostat miljontals människoliv, men kolchossystemet är befäst. Vi har segrat."
Av professor i historia Klas-Göran Karlsson