Av professor i öststatsforskning Stefan Hedlund
När bolsjevikerna grep makten i Ryssland, i oktober 1917, påbörjades ett stort samhällsexperiment. Allt det gamla skulle nu störtas i gruset, och ett helt nytt samhälle byggas upp. Man talade om att förverkliga en utopi, ett samhälle utan kapitalism, fattigdom och orättvisor. I propagandafilmer visades hur man byggde gigantiska stålverk och kraftverksdammar. På de nya kollektivjordbruken ersattes böndernas hårda arbete av moderna traktorer och skördetröskor.
Överallt syntes glada och jublande människor, fyllda av tro på framtiden. Allt högre skorstenar, som spydde ut allt svartare rök, sågs som tecken på att man var på väg att skapa en ljusare och gladare tillvaro.
Nyckeln till alla de framsteg man såg omkring sig låg i införandet av en centralt planerad ekonomi, där folket gemensamt ägde alla resurser och där staten kunde bestämma över välståndets fördelning. Och det såg verkligen ut att fungera, trots alla skildringar av terror och förtryck under Josef Stalin.
När sovjetstaten gick mot sin upplösning kunde det för många vara svårt att avgöra hur lyckat experimentet egentligen hade varit. Ryssland 1917 hade varit ett efterblivet bondesamhälle, med stor fattigdom och låg läskunnighet. Sovjetunionen 1991 var en modern industrialiserad supermakt, med omfattande sociala skyddsnät och en välutbildad befolkning.
Förändringen var slående. Moskva hade förvandlats till huvudstad i ett globalt imperium. Många äldre sovjetmedborgare kunde konstatera att de levde mycket bättre än deras föräldrar hade gjort. Kanske var det inte så märkligt att så många såg planekonomin som ett alternativ till marknadsekonomin.
Det märkliga var nog snarare att detta system så plötsligt kunde kollapsa, och att alla gamla ”öststater” med en gång i stället ville upprätta just marknadsekonomi. Vad var det egentligen som hade gått snett?
Systemets kärna
I Sovjetunionens officiella ideologi framställdes central planering som ett överlägset ekonomiskt system. Här fanns inga motsvarigheter till kapitalismens många problem, med konjunkturcykler, arbetslöshet, inflation och miljöförstöring. Systemet vilade på ”vetenskaplig socialism”, vilket innebar avancerade matematiska planeringstekniker och kraftfulla superdatorer.
Allt genomsyrades av en tro på att staten visste bäst, på att man via ekonomiska femårsplaner kunde utveckla ekonomin så att alla fick ett högre välstånd, utan sociala orättvisor och utan att man förstörde naturmiljön.
Med tiden visade sig allt detta bara vara en politisk fasad, ett stort bedrägeri som doldes bakom en ridå av censur och propaganda. Det sovjetiska systemets verkliga kärna bestod av att man upphävde det privata ägandet, förbjöd privat företagsamhet, och stängde gränserna till omvärlden.
Officiellt kallades det ”folkets ägande” och ”socialism i ett land”. I praktiken innebar det att man skapade en helt ny överklass, och ett helt nytt förtryck.
Sovjetunionens nya klass av makthavare kom att kallas ”nomenklaturan”, och bestod av eliten inom kommunistpartiet, militären och planeringsbyråkratin. Det var de som hade tillgång till och bestämde över resurserna. ”Folkets” uppgift var att tjäna nomenklaturan, just så som man tidigare hade tjänat den ryske Tsaren och hans byråkrati.
Av professor i öststatsforskning Stefan Hedlund
© Om Kommunismen och Föreningen för upplysning om kommunismen, http://www.omkommunismen.se, http://www.upplysningomkommunismen.se