Av professor i öststatsforskning Stefan Hedlund
Det centralt planerade systemet upprättades i tre steg. Det första innebar att nationalisera alla banker, som av bolsjevikerna uppfattades som kapitalismens främsta befästningar. Om man bara kunde ta makten över bankerna, skulle man också få makten över hela ekonomin. Nästa steg blev att ta makten över produktionen, vilket innebar att nationalisera industrierna och att omvandla privata småjordbruk till statligt kontrollerade kollektivjordbruk.
Som tredje och sista steg byggde man upp en gigantisk byråkrati, som skulle svara för planering av all den ekonomiska verksamhet man nu hade tagit kontrollen över. Den sovjetiska statliga planeringskommissionen – GOSPLAN – kom därmed att bli systemets viktigaste organ.
Då det genomgående draget i detta system var att etablera makt och kontroll, var det naturligt att man även stötte på betydande motstånd. Bolsjevikernas kamp för att ta den politiska makten ledde först till ett omfattande inbördeskrig, som under åren 1918-21 ledde till flera miljoner döda.
När man väl hade säkrat den politiska makten i städerna, var nästa steg att ta kontrollen även över landsbygden. Detta gjorde man genom att med tvång införliva samtliga bönder i statligt kontrollerade kollektivjordbruk.
Då bönderna gjorde kraftfullt motstånd, ledde även denna process till flera miljoner döda. Under början av 1930-talet orsakade svält, avrättningar och deportationer kanske ... miljoner dödsoffer. Ingen vet exakt hur många.
En direkt konsekvens av det omfattande förtryck kommunistpartiet utövade mot dem man kallade ”folkets fiender” var att hundratusentals människor började arresteras och sändas till arbetsläger. Dessa läger kom snart att utgöra ett eget ekonomiskt imperium, en stat i staten som kontrollerades av den statliga lägerstyrelsen, GULAG. Man koncentrerade sig på gruvdrift och skogsavverkning, i områden av Sibirien dit man inte kunde sända fri arbetskraft. Som mest fanns inom detta system flera miljoner tvångsarbetare. Många dog av svält, sjukdomar och hårt arbete.
Fram till andra världskriget var planekonomi något som endast bedrevs i Sovjetunionen. Under den stora depressionen på 1930-talet var det visserligen många i både Europa och Amerika som blev allt mer övertygade om att central planering utgjorde ett överlägset alternativ till den kapitalistiska marknadsekonomin, men systemet infördes inte någon annanstans.
Det första steget utomlands togs med den sovjetiska ockupationen av Baltikum 1940. Under mellankrigstiden hade våra tre baltiska grannar varit oberoende stater, med jämförelsevis demokratiska och marknadsekonomiska samhällssystem. Efter 1940 blev de raskt sovjetiserade. Privata företag förstatligades. Familjejordbruk exproprierades, och sammanfördes till kollektivjordbruk.
Gränserna mot omvärlden stängdes, och den sovjetiska säkerhetstjänsten infiltrerade samhället. Angivare fanns överallt. De som gjorde motstånd deporterades till Sibirien. Arbetskraft från övriga delar av Sovjetunionen flyttade in. Allt kom att styras från Moskva.
Efter den allierade segern över Nazityskland, lät Moskva konstruera en ”järnridå” av murar och taggtråd som delade Europa i öst och väst. På den östra sidan tillsattes marionettregimer, som fick i uppdrag att införa det sovjetiska systemet. Det blev visserligen inte fråga om helt identiska kopior. I Polen lyckades man exempelvis inte tvångskollektivisera jordbruket, och den katolska kyrkan bevarade en relativt fri ställning. I samtliga väsentliga avseenden var det dock fråga om samma system, om samma upphävande av det privata ägandet, samma förbud mot privat företagsamhet, och samma maktposition för kommunistpartiet och dess olika säkerhetstjänster.
Efter Östeuropa stod så Kina på tur, med revolutionen under Mao Zedong. Därefter följde flera länder i Sydostasien, med Vietnam som främsta exempel. I Afrika ledde frigörelsen från gamla kolonialmakter i Europa i många fall, exempelvis Tanzania, Angola och Moçambique, till upprättande av socialistiska enpartistater som införde planekonomi och sökte nära förbindelser med Sovjetunionen och Kina. På Kuba ledde Fidel Castros revolution till ett sovjetiskt system, som medförde en omfattande konfrontation med Förenta Staterna.
Av professor Stefan Hedlund
© Om Kommunismen och Föreningen för upplysning om kommunismen, http://www.omkommunismen.se, http://www.upplysningomkommunismen.se