av professor i historia Kristian Gerner
Språkligt sett är kommunism är ett annat ord för gemenskap. Det är ett uttryck för vackra tankar om ett samhälle som är ett paradis på jorden med solidaritet, rättvisa, jämlikhet och lycka för alla. Men allt detta har ingenting att göra med det som blev känt i 1900-talets historia som den faktiskt existerande kommunismen. Det är ett samhälle som präglas av ofrihet och förtryck.
Motsatsen mellan de två olika användningarna av ordet kommunism kom fram i den svenska debatten år 2005. Då vänsterpartiledaren Lars Ohly sade att han var kommunist syftade han på drömmen om det framtida paradiset på jorden, men då socialdemokrater och borgerliga hörde ordet kommunism, tänkte de på de kommunistiska staterna och på hur svåra villkoren var för de vanliga människorna i dem.
Socialdemokraterna och de borgerliga hade grund för att koppla Ohlys uttalande till sin egen mörka bild av kommunismen, eftersom det var ett välkänt faktum för dem att vänsterpartiet, som Ohly var ledare för, firade sitt 80-årsjubileum 1997 och därigenom uppträdde som efterföljare till Det svenska vänstersocialistiska partiet, ett parti som bildades 1917 och kort därefter bytte namn till Sveriges kommunistiska parti. Lars Ohlys vänsterparti hör till den faktiska kommunismens verkliga historia. Därför var det berättigat att tro att Ohly tänkte på inte bara den kommunistiska drömmen utan även den kommunistiska historien när han förklarade att han var kommunist.
I Europa fanns det kommunistiska stater mellan 1917 och 1991. Den första var Sovjetunionen, som upprättades efter det ryska tsarrikets undergång. Efter andra världskriget uppstod genom Sovjetunionens seger över Nazityskland och ockupation av länderna i Centraleuropa en rad kommunistiska stater i Centraleuropa och på Balkanhalvön.
I Asien blev Kina 1949 genom kommunisternas seger i inbördeskriget en kommunistisk stat. På Koreahalvön bildades vid samma tid kommuniststaten Nordkorea och 1975 blev sedan USA hade besegrats och tvingats lämna Indokina hela Vietnam kommunistiskt. Under åren 1975-1979 var också Kambodja kommunistiskt. I Latinamerika blev Cuba sedan Fidel Castro tagit makten 1959 efter ett par år också en kommunistisk stat.
Det första kommunistiska landet Sovjetunionen var en diktatur med en liten överklass som levde gott och en stor befolkning som i bästa fall fick nöja sig med livets nödtorft men under vissa perioder utsattes för terror och hungersnöd. Säkerhetspolisen hade kontroll på alla människor.
Makthavarna hade kontroll över massmedia. I tidningar, radio och TV visades det drömda framtida lyckoriket upp. Saklig rapportering om faktiska förhållanden förekom sällan. Ett liknande mönster kom att prägla samhällslivet också i de kommunistiska staterna i Centraleuropa, på Balkan och i Asien samt Cuba. Människorna vande sig vid att den bild de fick av samhället i massmedia inte all stämde med deras egna upplevelser. Verkligheten kunde överträffa George Orwells roman 1984.
De olika definitionerna av ordet kommunism och människors högst olika kunskaper om verkligheten i de kommunistiska staterna har skapat stor förvirring i den politiska debatten och kulturdebatten i Sverige. Kulturdebatten förs i TV, radio och tidningar av människor med högre utbildning men utan politisk och ekonomisk makt. Dessa människor tror på drömmen om kommunismen men har inte lust eller vilja att ta till sig kunskaper om den faktiska kommunistiska historien. Detta har gjort att kommunismen ändå in i vår egen tid har haft ett gott rykte bland deltagare i kulturdebatten.
Vänsterpartiet i den parlamentariska demokratin Sverige vill givetvis inte framstå som propagandist för diktatur, ofrihet och terror. Partiet vill uppfattas som en rörelse som ska skapa ett kommunistiskt paradis på jorden. Vänsterpartisterna tror på kommunismen som dröm och vill inte tro att försök att införa den kan leda till samma resultat som i Sovjetunionen under Stalin, Kina under Mao eller Kambodja under Pol Pot.
Många som hade det kommunistiska samhället som ideal och trodde att det höll på att bli verklighet i Sovjetunionen, Kina, Cuba och andra stater reagerade på tråkiga nyheter om vedervärdigheter i dessa stater med att först förneka dem och sedan, om det blev svårt att göra det, projicera drömbilden på andra stater, där ledarna påstod att de var goda kommunister.
Man kan tala om en kedjereaktion: först var Sovjetunionen idealet, sedan Jugoslavien, sedan Kina, därefter Cuba, sedan Albanien och slutligen Kambodja. Under hela tiden fanns det människor som höll fast vid att det land de en gång hade fastnat för som ideal. När vänsterpartiledaren Lars Ohly hösten 2005 till sist i ett offentligt uttalande tvingades ta avstånd från tron på Cuba som modelland för Sverige hade han kommit till vägs ände. Det fanns inget kommunistiskt idealland kvar. Det enda som återstod var det drömda kommunistiska lyckoriket. Men vad är då kommunismen i den historiska verkligheten?
Av professor Kristian Gerner
© Om Kommunismen och Föreningen för upplysning om kommunismen, http://www.omkommunismen.se, http://www.upplysningomkommunismen.se