Konspiration

av professor i historia Kristian Gerner

För de kommunistiska partierna var sammansvärjning, konspiration, ett mycket viktigt begrepp. Den historiska bakgrunden var att det ryska bolsjevikpartiet vid sin tillkomst verkade i det ryska tsarsamhället. Bolsjevikerna var förvisso fiender till staten och de utsattes för både övervakning och förföljelse. De tvingades därför arbeta i hemlighet, underjordiskt. De var organiserade i "celler" som utförde sabotage, organiserade strejker och genomförde bankrån på order från partiledningen under Lenin.

Också sedan bolsjevikerna tagit makten behöll de hemlighetsmakeriet och konspirationskulturen. De ansåg att alla motståndare också ägnade sig åt konspirationer. Så fort något inträffade som inte var enligt planerna, utgick man från att det fanns "sabotörer", "förrädare" och "spioner" som stod i fientliga makters tjänst och hade nästlat sig in i det kommunistiska partiet.

Den anda av konspirationsteorier och sekretess som fanns inom den kommunistiska rörelsen bidrog starkt till att kommunisterna i Sverige inte kunde ta till sig negativ eller kritisk information om Sovjetunionen och andra kommunistiska stater. De som kom med sådan information måste vara fiender.

Kritisk information om olika sidor av verkligheten i Sovjetunionen och andra kommunistiska stater blev således inte självklart till kunskap för många svenskar och särskilt inte för de vänsterintellektuella, som hade hegemoni i kulturdebatten och därför övade inflytande på den politiska åsiktsbildningen i Sverige. Dessa intellektuella uppfattade inte att de var känslomässigt engagerade i en trosfråga. De betraktade sig som sekulariserade och rationella människor med bestämda politiska värderingar.

Men även med denna självbild av att vara förnuftsstyrda och kritiska, accepterade de den kommunistiska trossatsen om den globala klasskampen och tron på konspirationen som grundläggande princip i all politik. De såg politiken som en kamp mellan representanter för det goda, det vill säga socialistisk vänster, och agenter för det onda, det vill säga liberalism, kapitalism och imperialism.

När det gäller synen på Sovjetunionen i Sverige är det uppenbart att mottagandet av den journalistiska rapporteringen och av böcker om den första och enda kommunistiska staten inte följde reglerna för hur man vanligen tar emot berättelser om främmande länder. Kommunister och motståndare till det sovjetiska samhällsexperimentet tog ställning för och emot på ett annat sätt än beträffande andra stater.

Irrationell tro och känslor kom att spela en mycket större roll för skapandet av berättelsen om Sovjetunionen än när det gällde berättelser om andra stater. Det fanns journalister och författare som bemödade sig om att ge en objektiv bild, men även deras tolkningar placerades in i spänningsfältet mellan anhängare och motståndare på samma sätt som när det gäller religionsstrider.

I denna anda av konspirationstänkande kunde myten om den goda kommunismen leva vidare i Sverige trots all sanningsenlig information om förhållandena i de kommunistiska länderna.

Av professor Kristian Gerner