Av Robert Conquest, historiker och författare
Gulag har blivit ett fasans begrepp för alla, såväl ryssar som andra, och det med rätta. Det betecknar en närmast exempellöst kallblodigt omänsklig regim. Numera är det mesta om den känt. Men den djupa, inträngande illustration Getman ger oss är unik i det att den visar oss direkt på den enskilda människans situation i systemet.
De första sovjetiska fånglägren öppnades 1918 som ett led i det skräckstyre regimen använde för att cementera sin ställning. Systemet växte alltmer och blev till en institution. Det mest ökända lägret i slutet av 20-talet låg var Solovki, beläget på Solovetskij-öarna i Vita Havet. Men det var först på 30-talet som lägren upphörde att bara vara omänskliga fängelser ute i obygden och systemet med intensivt slavarbete infördes.
Snart var stora delar av de flera miljoner bönder som deporterats som kulaker sysselsatta antingen i arbetsläger eller i särskilda kolonier som stod under hemliga polisens kontroll. Vid den här tiden exporterade Sovjetunionen timmer, och i importländerna upprördes man över rapporterna om att timret fälldes av slavarbetare.
Trots förstahandsvittnesmål förnekade den sovjetiska regimen dessa uppgifter. Nu gick arbetet med att fabricera en dimridå av lögner kring den fasansfulla verkligheten in i sin mest intensiva fas. Detta inbegrep bland annat att hålla lägren och slavarbetet dolda för utlänningar, förutom dem som kommunisterna lyckades utpressa eller muta.
I början av 1930-talet flyttades förtryckets centrum till kanalen mellan Östersjön och Vita havet, som invigdes med pompa och ståt 1932. Men trots att man utnyttjade flera hundra tusen tvångsarbetare var den aldrig till någon större nytta. Det gick inte att flytta den norra flottan eller Östersjöflottan mellan haven, vilket var vad man hade trott.
Men en grupp författare och andra kallades in och skrev en bok om den. De publicerade intervjuer med utvalda fångar som berättade att de hade förlösts andligen av ”korrektionsarbete”. Boken publicerades på engelska i New York men drogs efter en tid tillbaka, eftersom de flesta av ämbetsmännen och författarna som citerades hade skjutits.
Många av projekten var mer alldagliga men slet ut det arma humankapitalet mycket effektivt. Vettlösa företag var legio. När Stalin ville ha en ny järnväg i norra Sibirien efter andra världskriget lyckades tusentals tvångsarbetare i mer än åttio arbetsläger lägga 850 kilometer räls under fyra år, på vintern i en temperatur som kunde gå ned till –55 °C. På 1950-talet övergavs hela saken med lokomotiv och allt.
Från mitten av trettiotalet blev terrorn allt våldsammare och behandlingen ännu värre. Dessa miljontals helt oskyldiga män och kvinnor behandlades på ett sätt som på andra håll skulle ha ansetts vara omänskligt till och med mot de grövsta brottslingar. Under tsartiden i Ryssland ”landsförvisades” visserligen statens fiender, som Lenin, till Sibirien men fick ta med sig fruar och husgeråd och fick till och med lön.
Under Sovjettiden hölls de flesta av fångarna i ett eller flera mer än överfulla fängelser och ”förhördes” för att få fram bekännelser om att de på ett eller annat sätt var statens, samhällets eller partiets fiender. Det togs för givet att alla som bara fick ett tioårigt straff var helt oskyldiga, och vakterna och poliserna var ibland införstådda med detta.
Fångarna transporterades sedan i fullpackade och hälsovådliga boskapsvagnar på färder som kunde vara i veckor. De hade minimala livsmedelsransoner och fick inte ens vatten regelbundet. Det fanns knappt rum att stå i nästan totalt mörker. De som skulle till lägren i Kolyma i nordöstra Sibirien (systemets ”kalla och grymma pol” som Solzjenitsyn uttryckte saken) var sedan tvungna att uthärda en vecka eller mer hopträngda i slavskeppens lastrum, där smutsen och trängseln var ännu värre.
Efter detta mellanspel konfronterades de med en dödsbringande miljö. Avrättningar i lägren tillhörde vardagen. År 1937 beordrades tiotusen avrättningar från Moskva. Andra utfördes på grund av förseelser på plats, till exempel tre gångers arbetsvägran, eller helt enkelt som ett sätt att bli kvitt dem som visade andra tecken på oberoende eller som sagt något ”antisovjetiskt” ord.
Vissa avrättningar utfördes på ort och ställe, andra i särskilda läger som betjänade ett helt område, till exempel Serpantinka i Kolyma. Det fanns till och med små avrättningsläger som inte tillhörde någon särskild grupp och som tog hand om ett par hundra som anlände åt gången, två eller tre laster i veckan.
En annan av Gulags fasor var att det i de flesta läger fanns en viss andel medlemmar av den gamla ryska kriminella klassen, urka, vars rötter sträckte sig till den kaotiska tiden i början av 1600-talet. Myndigheterna favoriserade dem och tillsammans med lägervakterna utgjorde de en allian som terroriserade de andra fångarna med misshandel och svält.
Men ännu värre än den allmänna brutalitet och förnedring som fångarna fick utstå var kärnan i hela Gulagverksamheten: matransonen. Den beräknades på så vis att nöjaktigt slit kunde ge 800 gram bröd per dag. Om den godtyckliga och många gånger omöjligt höga ”arbetsnormen” inte uppfylldes till punkt och pricka minskades ransonen.
Korruptionen i lägren och favoriseringen av de kriminella elementen innebar i vilket fall som helst att de vanliga fångarnas mat knappt räckte för att de inte skulle svälta, och många gånger inte gjorde det. Det är intressant att jämföra detta med det japanska lägret för krigsfångar vid floden Kwai. Matransonen där uppgick till 3 500 kalorier (men liksom i Sovjetunionen var vitamininnehållet dåligt), vilket är det värsta någon västerlänning har behövt utstå av detta slag. I Gulag var ransonen omkring 2 400 kalorier i ett betydligt strängare klimat.
Det sovjetiska exemplet var emellertid länge okänt – eller snarare felaktigt känt – under kriget. Det fanns mönsterfängelser som visades för vetgiriga kriminalvårdare från utlandet. Främst bland dessa fängelser var Bolsjevo, där alla de mest progressiva metoderna för att rehabilitera vilsegångna individer till ett liv i samhället utövades.
Vid ett tillfälle befann sig en amerikansk delegation under ledning av vicepresident Henry Wallace i det fruktansvärda Kolymaområdet under en mellanlandning på väg till Kina. Han och hans kolleger besökte faktiskt ett av lägren. Taggtråden hade tagits ned, tornen hade temporärt rivits och fångarna ersatts av poliser och andra ämbetsmän vid god hälsa. Bedrägeriet fungerade. Wallace publicerade ett lovtal, fast det ångrade han senare.
En annan medlem av delegationen, professor Owen Lattimore, var ännu mer positiv. Han skrev om de friska och heroiska arbetarna. Det var inte tillåtet att ens andas om hur livet i Gulag såg ut i Sovjetunionen förrän 1962.
Mot det övriga ledarskapets vilja bevekades Chrusjtjov att tillåta publiceringen av boken En dag i Ivan Denisovitjs liv, en avgörande tidpunkt för uppkomsten av ett sant minne och en sann förståelse av Sovjetunionens förfärliga historia. Man hade med den stora sångerskan Galina Visjevakajas ord släppt ut anden ur flaskan och kunde inte få in den igen. Ändå tog det flera decennier innan hela sanningen stod klar, nämligen med uppkomsten av glasnost under slutet av 1980-talet, följd av regimens kollaps.
Ordet Gulag blev först känt för världen då Solzjenitsyn publicerade Gulagarkipelagen 1973. Materialet han hade samlat in från ett stort antal offer visade en gång för alla för en stor och ännu omedveten läsekrets hur verkligheten faktiskt såg ut. Särskilt i Frankrike, där sovjetsystemet var djupt rotat hos den ovanligt idealistiska intellektuella eliten, sågs boken allmänt som kommunismens dödsstöt.
Nikolai Getman visar denna värld av hunger och nöd och förtryck med ovanlig skärpa och klarsyn. I hans målningar visas hela perspektivet av vad de sovjetiska myndigheterna under regimens sista år tvingades att beskriva som ”död orsakad av outhärdligt slit, av köld och svält, av exempellös förnedring och förödmjukelse, av ett liv som inget annat djur skulle ha uthärdat”.
Av Robert Conquest, historiker och författare
Ursprunglig titel "Gulag—a history". © Jamestown Foundation.