av Andres Küng, författare
De baltiska – och övriga nordiska – staternas säkerhet under mellankrigstiden blev beroende av maktbalansen mellan stormakterna. När både Tyskland och och Sovjet under trettiotalet utvecklades i totalitär riktning ökade krigsrisken och hoten mot bl a de baltiska folken. Det hjälpte inte att de baltiska regeringarna undertecknat mellankrigstidens förbud mot alla krig eller att de ingått icke-angreppspakter med Sovjetunionen år 1932 och två år senare förlängt dem med tio år.
Sedan förhandlingarna mellan västmakterna och det kommunistiska Sovjetunionen strandat sommaren 1939 sökte kommunisterna i stället samförstånd med nazisterna. Hitler och Stalin lät utarbeta en icke-angreppspakt och ett hemligt tilläggsprotokoll. Denna nazi-kommunistiska överenskommelse brukar kallas för Molotov-Ribbentrop-pakten (MRP) efter den sovjetiske utrikesministern Molotov och hans nazityske kollega von Ribbentrop, vilka undertecknade pakten den 23 augusti 1939. I det hemliga tilläggsprotokollet delade de tyska nazisterna och ryska kommunisterna upp bl a Finland, Baltikum och Polen mellan sig.
Det blev startsignalen till andra världskriget, som började med att först Nazityskland och sedan Stalins Sovjet angrep och delade Polen mellan sig. Tio dagar efter det sovjetiska angreppet på Polen slöts ännu en nazi-kommunistisk pakt i Moskva med ytterligare ett hemligt tilläggsprotokoll, enligt vilket Stalin bytte till sig det då ännu självständiga Litauen mot att Hitler fick den polska huvudstaden Warszawa med omnejd och ännu ett polskt landskap. Varken litauer eller polacker tillfrågades om sin vilja.
Samtidigt beslöt Stalin att tvinga på de baltiska regeringarna ömsesidiga biståndspakter. Fördraget med Estland underteckades den 28 september 1939 och gav sovjetmakten rätt att stationera 25 000 soldater i örlogsbasen Paldiski vid Finska viken samt i flygbaser på det estniska fastlandet och på öarna utanför.
Den 5 oktober tvingades Lettland till motsvarande fördrag och måste ta emot 30 000 sovjetiska soldater och den 10 oktober tvingades litauerna ta emot 20 000 soldater från sin kommunistiske stormaktsgranne. I dessa biståndspakter betonade de sovjetiska kommunisterna sin respekt för balternas statliga självstyre, statsskick, ekonomiska och politiska system samt militära handlingsfrihet.
Men samtidigt tryckte den sovjetiska generalstaben kartor där baltstaterna angavs som delrepubliker i Sovjetunionen. Och dagen efter den sista baltiska biståndspaktens undertecknande skrev den biträdande sovjetministern för säkerhetsfrågor, general Ivan Serov, under en hemlig order om registrering och därefter deportering av "antisovjetiska element" från de då ännu självständiga staterna Estland, Lettland och Litauen.
Ännu en månad senare anföll de ryska kommunisterna Finland. Finländarnas sega motstånd fördröjde förmodligen den kommunistiska ockupationen av Baltikum.. Men med vinterkriget mot Finland avklarat och med västmakternas blickar vända mot västfronten – där Paris föll för de tyska nazisterna den 14 juni 1940 – passade de ryska kommunisterna på att kräva en ny, sovjetvänlig regering i Litauen. Dagen efter ockuperades Litauen av Röda armén.
Ännu en dag senare krävde den sovjetiska regeringen att också Lettland och Estland skulle utse nya regeringar som vore villiga att "ärligt uppfylla" biståndspakterna samt släppa in ett obegränsat antal sovjetiska soldater.
De estniska och lettiska ledarna fann militärt motstånd meningslöst och så kunde sovjetiska styrkor ockupera även Lettland och Estland den 17 juni 1940.
Genom ockupationen av Estland, Lettland och Litauen bröt de sovjetiska kommunisterna mot minst 15 internationella avtal – alltifrån fredsfördragen efter första världskriget (där Lenins regering lovade att "för evig tid" respektera baltstaternas självständighet) till icke-angreppspakterna inför andra världskriget och Nationernas Förbunds stadga.
De kommunistiska maktövertagandena skildrades senare som stora segrar för de baltiska folken och kommunistpartierna. Men de baltiska kommunistpartierna hade sommaren 1940 mellan 100 och 200 medlemmar vardera, så det var nog tur att de inhemska kommunisterna fick hjälp av de minst hundra gånger fler sovjetiska soldaterna...
Ett par dagar efter den sovjetiska inmarschen utnämndes nya regeringar i de tre baltstaterna. Ministrarna valdes ut av särskilda sovjetiska sändebud. Precis som i Östeuropa efter andra världskriget fick kommunisterna nyckelposter som inrikesministerns, men de flesta ministrarna var icke-kommunister. Befolkningen skulle invaggas i falska förhoppningar.
En månad senare genomfördes allmänna val, som på en rad punkter stred mot gällande vallagar. Alla utom kommunisternas kandidater förbjöds att delta (i Estland kunde av misstag en oppositionskandidat ställa upp i en valkrets men han arresterades på valets första dag, anklagad för växelbedrägeri). När valdeltagande blev mycket lågt, förlängdes valet med en dag.
De som krävde att få lägga sin valsedel i ett slutet kuvert, kördes raka vägen till säkerhetspolisens förhörslokaler och anklagades för att vara "antikommunister" eller "folkfiender". Så genomfördes de omröstningar som i statsvetenskaplig litteratur gjorde "baltiska val" liktydigt med skenval, innan sådana val blev regel också i det kommunistiska Östeuropa efter andra världskriget.
Enligt officiella uppgifter stöddes det "arbetande folkets block" av 92,8 procent av de röstande i Estland, 97,6 procent i Lettland och hela 99,19 procent i Litauen. Den sovjetiska nyhetsbyrån TASS meddelade valresultaten redan tolv timmar innan vallokalerna stängts i Baltikum. De ansvariga hade inte noterat att valet förlängts med en dag på grund av det låga valdeltagandet. Så kunde baltiska väljare få reda på hur de röstat redan innan röstsammanräkningen börjat...
De nyvalda parlamenten beslöt att förvandla baltstaterna till socialistiska sovjetrepubliker samt att ansöka om inträde i Sovjetunionen. Den 3 augusti beviljade Sovjetunionens Högsta Sovjet Litauen, den 5 augusti Lettland och den 6 augusti Estland inträde i Sovjetunionen.
Juristprofessorn och socialdemokratiske riksdagsmannen Östen Undén konstaterade den 16 augusti 1940 i den svenska riksdagen:
"Tre förut självständiga stater har likviderats på några dagar. Den skenbara frivilligheten kan inte bedra någon iakttagare. Vi veta numera allt för väl hur en sådan frivillighet skapas...De återstående småstaterna i Europa som ännu äro fria har fått en ny lärorik åskådningslektion genom att bevittna den taktik som användes mot de baltiska staterna".
Scenen hade gjorts klar för ännu ett kommunistiskt folkmord – den här gången mot balterna – allt medan deras närmaste grannfolk vände bort sina blickar samt slutade vara vittnen eller ens åskådare. Kanske har det nu – snart sextio år efteråt – åter blivit dags att lära sig något av dessa våra grannfolks erfarenheter av kommunistisk teori och praktik?
Av Andres Küng ur "Kommunismen och Baltikum" (utgiven av Jarl Hjalmarssonstiftelsen)
© Om Kommunismen och Föreningen för upplysning om kommunismen, http://www.omkommunismen.se, http://www.upplysningomkommunismen.se