Där kommunister kommit till makten på egen hand, har de vanligen fullföljt folkmorden med kulturmord. Så också i Baltikum.
På årsdagen av den nazi-kommunistiska samarbetspakten meddelade den kommunistiska partitidningen "Rahva Hääl" (Folkets röst) i Estland att regeringen beslutat att "från försäljning och annan spridning undandra all antisovjetisk förtals- och uppviglingslitteratur, litteratur som rättfärdigar och förordar de storborgerliga utsugarnas ideologi och utsugning, chauvinistisk litteratur som underblåser fiendskap och hat mellan folken samt all slags religiös litteratur som strävar efter att uppnå politiska mål genom att vädja till människors religiösa känslor. Detta beslut omfattar såväl tidningar och tidskrifter som skön- och facklitteratur".
Redan månaden innan hade de kommunistiska säkerhetsorganen beslutat att beslagta och förstöra "förströelselitteratur" som de av någon anledning ogillade – alltifrån Edgar Rice Burroughs berättelser om Tarzan till Alexander Dumas’ "Greven av Monte Cristo". Vad kommunisterna kan ha haft emot Tarzan mer än att han var en individuell hjälte och förmodligen varken socialist eller kommunist, är svårt att förstå, i fallet Dumas räckte det kanske med att hjälten var greve...
Sedan en särskild Litteraturförvaltning skapats samma höst publicerades inte längre listor över förbjuden litteratur. Bibliotek och boklådor tömdes i tysthet på "olämplig litteratur". Böcker som kommunisterna ogillade revs eller skars sönder med stora knivar eller sattes på huggkubbar och höggs i småbitar med hjälp av yxor. Enbart i förlagens centrallager, dåtidens estniska motsvarighet till svenska Seelig, sysslade 23 anställda i drygt två veckor med att förstöra böcker på detta något primitiva sätt.
Under den nazistiska ockupationen förstördes ytterligare omkring 400 titlar, de flesta utgivna under den föregående kommunistiska ockupationen.
När sovjettrupperna återvände hösten 1944, återupptogs en mer omfattande jakt på olämplig litteratur. Under åren närmast efter kriget drogs ungefär 150 000 titlar in enbart i Tallinns huvudbibliotek. Ingen utomstående visste då – och inget vet heller idag – efter vilka måttstockar kommunisterna egentligen mätte hur "folkfientliga" olika böcker var. Ofta avgjordes böckers öden av slumpfaktorer som humöret för stunden eller de privata preferenserna hos de kommunistiska "litteraturpoliser" som skulle ta ställning till olika böcker.
Först 1950 ersattes godtycket genom att kommunisterna utgav "Lista nr 1 över föråldrade utgåvor som inte får förekomma i bibliotek eller boklådor". Som föråldrade betecknades alla "tidningar och tidskrifter som utgivits i Estland under den borgerliga tiden och den tyska ockupationen" samt alla
läroböcker som utgivits under samma tid. Vidare 3 000 särskilt namngivna romaner, diktsamlingar och fackböcker. Två år senare ugavs en andra lista med ytterligare omkring 2 000 förbjudna böcker.
Bland de förbjudna och förstörda titlarna kan nämnas storverk som "Estlands encyklopedi" och biografiska lexika, "Estlands konsthistoria" och "Allmänna konsthistorien" samt bokserier som "Nobelpristagarna", "Romanen i Norden", "Det skrivna ordets stormästare", Dostojevskis verk, "Dagens roman", förlaget Loodus’ enkronasromaner och "Levande vetenskap". Vidare hundratals barn- och ungdomsböcker som hörde till världslitteraturens eller den estniska litteraturens klassiker.
En samtida estnisk författare och kulturjournalist, Aivo Lô hmus i Tartu, talade stillsamt men var skarp i sak när han i början av nittiotalet värderade kommunisternas kulturmord: "Att en så stor del av ett folks kulturvärden förintats kan omöjligen skyllas på tidsandans eller enskilda människors misstag. Man handlade systematiskt, när hela vår tidigare kultur och historia bekämpades som dödsfiender.På samma sätt som likvideringen av tiotusentals människor måste också allt detta räknas till brotten, som aldrig kan glömmas eller förlåtas (13)."
Sammanlagt förintades i Estland ungefär 10 000 boktitlar och 5 000 tidskriftsårgångar som utgivits före eller under andra världskriget. I praktiken blev nästan alla böcker som utgivits under självständighetstiden omöjliga att få tag i under den kommunistiska tiden – utom för partipolitiskt pålitliga forskare som i undantagsfall beviljades tillgång till de dödskallemärkta specialarkiven för förbjuden litteratur.
Tanken bakom detta kommunistiska kulturmord var att folk som fråntagits sin historia också lättare kan berövas sin framtid. Utvecklingen var likartad i Lettland och Litauen:
"Förstörelsen av den lettiska kulturskatten har bedrivits systematiskt. Partifunktionärernas metoder kan utan vidare jämföras med nazisternas. Lettiska böcker som utgivits under självständighetstiden forslades till papperskvarnar eller brändes. Då funktionärerna i regel inte förstod något annat språk än ryska, brändes även utländska, främst tyska böcker. En av de största ’operationerna’ blev förintelsen av Aglonas klosterbibliotek på 50 000 volymer innehållande antika folianter och en oersättlig dokumentsamling. Böckerna slängdes i ett bokbål som gav ett milsvitt återsken. Förintelsen av icke bekväma eller förbjudna böcker och dokument fortsatte under sjuttio- och till och med under åttiotalet. Många böcker hamnade dessutom i de så kallade ’specialfonder’där endast utvalda hade tillgång. Allt gick ut på att i bästa Orwellstil förinta folkets historiska medvetande" (14).
Samtidigt som kommunisterna brände och skar sönder gamla mästerverk skapades nästan inget nytt av värde så länge Stalin levde. Året före Stalins död, 1952, begränsade sig nyutgivningen av estnisk litteratur till två diktsamlingar med politisk propaganda och en USA-kritisk teaterpjäs.
Om Stalin levt längre hade hela den estniska, lettiska och litauiska litteraturen – och många andra icke-ryska litteraturer kunnat gå under. I stället kom sextio- och sjuttiotalen att medföra en kulturell återfödelse, där författare och andra kulturutövare satte en ära i att lura de kommunistiska censorerna och kommunicera med folket över censorernas huvuden. Och under den "sjungande revolutionen" gick kulturutövare i spetsen för uppgörelsen med kommunismens brott mot människor och idéer.
Av Andres Küng ur "Kommunismen och Baltikum" (utgiven av Jarl Hjalmarssonstiftelsen)
© Om Kommunismen och Föreningen för upplysning om kommunismen, http://www.omkommunismen.se, http://www.upplysningomkommunismen.se