av Kaa Eneberg, journalist och författare
Den svenska emigrationen till Sovjetunionen började några år efter bolsjevikrevolutionen 1917 och kulminerade på 1930-talet. Omfattningen är än i dag inte känd, men det är belagt att många hundra svenskar tog sig österut för det historiska samhällsbygget. Minst hundratalet skulle aldrig tillåtas komma tillbaka, ett 40-tal blev enligt sovjetiska arkiv avrättade.
Störtandet av tsarväldet väckte inom arbetarrörelsen förhoppningar om en arbetarrevolution i resten av världen, även i Sverige. I början stödde även socialdemokrater som Hjalmar Branting den ryska samhällsomvandlingen och gav ryska och finska socialister och kommunister asyl i Sverige. Därigenom fick svenska arbetare tidigt kontakt med de finländare, främst den svensktalande exilpolitikern Edvard Gylling. Han och andra ”röda” från Finlands inbördeskrig 1918 ville bygga upp Karelen till ett arbetarstyrt samhälle på kommunistisk grund med hjälp av utländsk arbetskraft.
I Sverige och hela Europa rådde arbetslöshet. Många arbetare kände sig lockade av löften om det blivande arbetarparadiset och krävde via den fackliga rörelsen hjälp med emigration. De nordiska Metallfacken gjorde en studieresa till Ural, men ville inte medverka.
Istället fick den första gruppen, från Roslagen och Nacka, hjälp av kommunistpartiet och dess partisekreterare Fredrik Ström att utvandra 1923. Flera av dem avrättades som spioner mot sovjetsamhället som de offrat sina liv för.
Den tidiga utflyttningen var hemlig eftersom Stalin motsatt sig utländsk arbetskraft. Men från 1929 blev emigrationen tillåten. Socialistiskt sinnade arbetare värvades i USA och Kanada, de flesta med finsk bakgrund. Bland dem fanns svenskar som först emigrerat västerut men nu lockades österut efter den amerikanska börskraschen.
Den största gruppen svenskar kom med början 1931 från malmfälten, främst Kiruna och Gällivare. Värvningen i norr var helt öppen, inget hemlighetsmakeri och de flesta därifrån reste österut med biljetten betald av arbetslöshetsmedel. I de beslutsfattande organen fanns kända kommunister som Karl Niemi som själva blev offer för Stalinterrorn.
Ännu 1936 betalades resebidrag ut. Då hade emigrationen från andra sidan Atlanten upphört. Det var känt att emigranternas tillvaro blivit hård och att många försvunnit i hemliga polisens nattliga räder.
Hundratals svenskar återvände till Sverige, men det flesta har valt att inte berätta om den hårda verkligheten i Karelen trots att egna familjemedlemmar drabbats. Flera återvändare har också fortsatt att verka för kommunistpartiet i Sverige.
av Kaa Eneberg, journalist och författare