Under den första kommunistiska ockupationen förbjöds religionsundervisning i skolorna. De teologiska fakulteterna vid universiteten stängdes. Alla som lät döpa eller konfirmera sina barn betraktades som "folkfiender". Julhelgen och andra kristna helger blev arbetsdagar och det blev strängt förbjudet att exempelvis ha julgran hemma
Prästerna blev en av de grupper som drabbades hårdast av den kommunistiska terrorn. I Estland fanns två protestantiska, en katolsk och en ortodox biskop bland de deporterade. Den lilla katolska kyrkan upphörde att fungera och biskopen Eduard Profittlich försvann spårlöst i Sibirien.
Inför den andra kommunistiska ockupationen flydde en stor del av den lutherska kyrkoledningen och drygt 70 präster till Sverige. Bara hälften av församlingarna hade sin kyrkoherde kvar efter kriget. De tvingades att betala tre gånger så hög hyra och högre elavgifter än andra medborgare samt högre inkomstskatt eftersom deras inkomster ansågs "arbetsfria".
I Lettland fanns knappt 100 av de 250 lutherska prästerna kvar efter kriget. Ärkebiskopen Teodors Grünbergs hade deporterats redan av nazisterna – liksom den ortodoxe metropoliten och tre katolska biskopar – och många präster hade flytt västerut. Av de präster som blev kvar när kommunisterna kom tillbaka mördades fem och ytterligare 35 deporterades.
Munk- och nunneordnar upplöstes; munkar, nunnor och många lekmän arresterades, sköts på fläcken eller sändes till Sibirien.
I Litauen befann sig 1946 tre av fem biskopar i sovjetiska arbetsläger. Ytterligare en avrättades och ärkebiskopen arresterades sedan han i sin katedral förklarat att han aldrig skrivit under det sovjetvänliga uttalande som den kommunistiska partitidningen Pravda ("Sanning") falskeligen publicerat i hans namn; ärkebiskopen dömdes till det sedvanliga "baltiska straffet", 25 års frihetsstraff följt av 5 års förvisning från hemlandet, men dog redan efter några år i kommunistisk fångenskap.
Omkring 400 av de drygt 1 100 kyrkorna i Litauen förvandlades med åren till annat än helgedomar; i huvudstaden förvandlades Johannesdomen till möbellager, Kasimirdomen till ateistmuseum, Bernardinerdomen och Katarinakyrkan till lagerlokaler för konst resp. frukt och grönsaker, Jakobskyrkan till lagerlokal för operabaletten, S:t Mikaelskyrkan till verkstad osv.
I Litauen stängdes alla de drygt sjuttio katolska klostren samt tre av fyra prästseminarier. Intagningen till det fjärde skars ned kraftigt och kontrollerades av säkerhetspolisen, som även höll uppsikt över seminarielärare, präster och andra församlingsarbetare. Motsvarande nedskärningar och kontroller infördes i Lettland och Estland.
Efter Stalins död i mars 1953 mildrades det kommunistiska religionsförtrycket tillfälligt. De troende fick trycka enstaka böneböcker och religiösa kalendrar samt konfirmera ungdomar. Men under Chrusjtjevs sista år vid makten, 1959-64, drabbades balterna av en ny våg av kommunistiska kyrkostängningar, ateistisk propaganda och övergrepp mot troende. Medan det kommunistiska förtrycket mot troende och samfund i Baltikum (och övriga Sovjet) skärptes, uppmuntrades en dialog mellan mer eller mindre godtrogna kristna och marxister utomlands.
Från slutet av femtiotalet infördes ateistiska sommardagar och andra alternativ till kyrkliga ceremonier. Troende ungdomar kunde ges sämre betyg i ordning och uppförande om de avslöjades med att gå i kyrka eller frikyrka på sin fritid samt hindras från att studera vidare vid universitet och högskolor. Den som ville avlägga akademisk examen måste klara provet i marxism-leninism, som bland annat brukade innehålla en fråga om "hur man kan veta att Gud inte finns". Den sortens påtryckningar medförde stora framgångar för den kommunistiska religionspolitiken, även om de knappast ledde till någon respekt eller sympati för kommunismen eller dess utövare bland baltiska kristna.
Särskilt i Litauen fortsatte kommunisterna att döma frispråkiga präster till hårda fängelsestraff, inte minst för att de fruktade att den "religiösa smittan" skulle sprida sig från Polen till det likaså starkt katolska Litauen samt därifrån kanske till övriga Baltikum och resten av Sovjetunionen. Några stridbara litauiska präster mördades eller dödades under mystiska omständigheter liksom fader Jerzy Popieluszko i Polen. Förföljelsen mot frispråkiga präster samt det kommunistiska religionsförtrycket ledde till en rad folkliga protester; drygt 17 000 litauiska katoliker klagade i ett brev över att katoliker avskedats från sina arbeten på grund av sin tro och inte kunde skaffa sig andra arbeten, drygt 14 000 skolungdomar klagade i ett annat brev över den ateistiska tvångsundervisningen i skolorna osv.
Enligt den sovjetiska grundlagen skildes kyrkan från staten redan under Lenins tid. I praktiken skaffade sig kommunisterna starkare kontroll över samfundens inre angelägenheter än i något land med statskyrka.
Kommunistiska religionslagar infördes också i Baltikum. Alla församlingar måste godkännas och registreras av de världsliga myndigheter, i praktiken av kommunistpartiet. Inte ens medlemmarna i dessa godkända församlingar fick göra mer än att samlas inom kyrkans fyra väggar för att där bedja, sjunga, läsa Bibeln eller lyssna på predikan.
Den kommunistiska reliigonspolitikens art belyses även av den pastorsstadga som kommunisterna från början av sextiotalet försökte driva igenom för frikyrkor i Baltikum (och resten av Sovjetunionen). I denna stadga förklarades bl a att "församlingsledaren måste säkert veta och komma ihåg att gudstjänstens uppgift i våra dagar inte är att locka nya medlemmar till församlingarna" (§1). "Till församlingsledarens förpliktelser hör att hålla tillbaka osunda missionsföreteelser" (§2)."Församlingsledaren...får inte tillåta avvikelser i gudstjänsten och han får heller inte bli hänförd av sin predikan" (§4). "Jagandet efter mängder i våra församlingar måste definitivt vara slut. Dop av ungdomar i åldern 18-30 år måste begränsas till ett absolut minimum" (§11) (15)
I Estland fick kyrkan under den kommunistiska tiden inte trycka en enda Bibel eller någon annan bok med andligt innehåll. I Lettland tilläts de kristna att trycka psalmboken och Nya Testamentet i var sin liten upplaga 1954 resp. 1960. Inte heller i Litauen fick religiös litteratur utges, men där förblev den katolska kyrkan så stark och självständig gentemot kommunisterna att en rad tidskrifter med nationellt och religiöst innehåll fortsatte att spridas underjordiskt.
Först sedan kommunisterna insett att Kyrkan inte kan krossas bara genom att skändas, började förföjelserna att minska. Under frigörelsen från kommunismen från slutet av åttiotalet blev religionsfrihet en självklar del av de allmänna frihetssträvandena. En rad präster ställde upp i kampen för ett fritt och självständigt Baltikum.
Av Andres Küng ur "Kommunismen och Baltikum" (utgiven av Jarl Hjalmarssonstiftelsen)
© Om Kommunismen och Föreningen för upplysning om kommunismen, http://www.omkommunismen.se, http://www.upplysningomkommunismen.se